Dansberättelse (90-talet)
Mina vänner berättade ofta hur roligt de hade när de var ute och dansade. Sen när de började gå på motionsdanser så ville jag också vara med. Aldrig fel att ha roligt tänkte jag. Jag var med några gånger men inte var det så roligt som de hade berättat. Så var det dans igen och jag var med. Det kom en man och bjöd upp mig. Vi hade dansat en stund så sa han att jag var så kort. Jag hade väl inget att säga om för en och en halv meter över havet är inte att hurra för. Så var han tyst en stund och sa sen att jag var så väldigt tunnhårig. Ja det är jag ju så vad skulle jag säga. Han funderade en stund igen och kom sen med att jag var fel klädd. Visserligen trivdes jag i mina kläder men det började kännas obehagligt mer och mer. Han fortsatte med at jag var för tjock (några kilo mindre skulle väl ha varit bra så det var inte något att säga emot heller) och sen var jag inte så bra på att dansa. (visst det kunde ju stämma) men då ville jag inte höra mer så jag tänkte att om jag säger något om vädret så får han i bästa fall annat att prata om så jag nästa gång han föll in i tankepausen så sa jag något om vädret Då blev han alldeles förskräckt och brast: ”va, är du finska också?”
Fast det var vanligt att man bjuder upp tillbaka så gjorde jag inte det. Har väl blivit dåligt uppfostrat skulle jag tro. Jag kan inte säga att det var roligt när det hände men på hemvägen hade vi roligt och sen många gånger efteråt. Det tycks roa alla men jag visste inte det var sådant som var roligt på danserna.
En annan gång bjöd jag upp en farbror som ingen bjöd upp. Han berättade att han hade ramlat dagen före och slagit huvudet så han var fortfarande yr och var över 80år.
Jag insåg ganska snabbt att dans inte passade mig.