1945
Till Finland kom vi i september. Kriget hade tagit slut i maj men sen skulle minröjning göras. Lite åt gången fick folk tillstånd att återvända. Vi var nog bland dom sista grupperna. Resandet var något
helt annat än i dagens läge o jag var knappt 3 månader gammal. På tåget fick jag sova i handtvättfatet. Några av syskonen på näthyllorna. Resan tog ett par dagar.
Väl framme i Muonio måste
det ha varit hemskt att se all förstörelse. I hela byn hade fyra hus o kyrka klarat sig från elden. Dessutom några bastun o uthus.
Pappa var i Muonio i slutet av krigstiden. Han fick göra bostad av ett förråd
där man hade torkat kottar och sen skilld fröet ur dem. Ett rum som det murades typ en bakugn och på andra sidan installerades en vedspis.
Elen drogs med kabel till Muonio fr Sverige som tillfällig lösning. Alla elledningar
på finska sidan var förstörda. Man fick aldrig slösa med el och om jag kommer ihåg rätt så skulle lamporna släckas vid viss tid på kvällen. Den tillfälliga lösningen fungerade så där.
Lite nu och då gick strömmen så att man fick tända antagligen hemgjorda ljus o lycktor.
En gång under hösten 1945 kom min bror Aslak, då fem år gammal, till pappa o frågade: "pappa vad är
det här?". Han hade en handkranat i handen. Pappa hade tagit den o berättat åt mamma att hans knän drarrade hemskt. Men de klarade sig bägge två.
Grannens äldsta pojke (de hade kommit hem innan det var
tillåtet) hade gått till vedbon, han var kanske ca 6-7 år gammal, undersökt grejen som var där. Det hade varit en mina som sprängdes och han dog. Deras hus var en av de som var kvar.
Än när jag gick i
realskolan fanns det områden som inte var minröjda. När vi var från skolan ute på naturen under biologilektion fick vi order att hålla oss på stigen när vi passera sådant område.
Lite minnen
från kottarnas förråd
Där fick min syster Lena få mig att somna i vagnen ute, fast hon hade velat få följa med pappa i lastbilen. Pappa hade lovat men mammas krav var att jag skulle somna först. No hon hade
rört vagnen med alla krafter fram o tillbaka. Följden av detta var att jag var vaken o morbror Pekka o pappa fick åka utan henne. Hon var kanske ca fyra år gammal.
Morbror var anställd som förare till forststyrelsens lastbil eftesom pappa hade inte körkort.
När jag var tre år gammal hade farmor skickat underkläder åt mig till julen. Jag hade öppnat paketet ja sett
innehållet. Då hade jag slängt den tvärs över golvet o sagt:"jag bryr mig inte om kvinnornas grannlåtar" Klart jag hade använt dom sen. Dom var säkert guld värda då när egentligen ingenting fanns.
Allt var ransunerat. När jag var 10-11år så släpptes allt fritt. Men affärerna hade inte så mycket att bjuda o folk hade inte pengar i överflöd. Vi som bodde på svenska gränsen kunde gå o handla på
svenska sidan. Men då stämplades allt i tullboken. Det var en viss summa per månad man fick köpa där o bara viss mängd kaffe osv. Denna tullbok fanns än när jag gifte mig men sen togs den bort. Var kanske ett par år
senare.
En annan händelse när jag var tre år. Jag hade tagit en glasskål som var på skåket. Sen hade glidit från mina fingrar o ramlat på golvet i bitar. Pappa hade sett det o hade sagt att så
gör man inte lite hårdare ton. Jag hade satt mina händer på höfterna o sagt: det ar inte du som bestammer i det har huset (vid den tiden kunde jag inte säga ä, dom andra bokstäver var det inga problem med) Pappa hade
slängt sin hand framför munnen o smitit snabbt in på kontoret där han hade skrattat och berättat åt dom andra. Efter det brukade kassörskan kalla mig för makare.
Med dig Lena blev jag modigare. När
vi var på stranden vid forsen och tvättade kläder (dockans) så visade du ett par gånger åt mig hur lätt det var o hoppa från en standsten till en stor sten längre bort där det var bra fart på vattnet.
Du pratade med mig o gav mig mod att till slut hoppa. Mod fick jag att hoppa men krafterna räckte inte att hoppa tillräckligt långt, utan jag hamnade i djupt vatten. Kommer ihåg känslan när jag inte kunde andas o strömmen
tog tag i mig o tryckte mig neråt. Du hoppade efter o lyfte min näsa ovan vatten o släpade sin gråtande syster på torra land. Din nager i stortån hade rivits så blodet rann men inte tårarna. Efter det ledde du
oss till lekstugan där vi klädde av oss o du hängde kläderna på tork bland annat tvätt som Anneli, vår äldre syster hade tvättat. Allt det här gjorde du utan gråt fast din tå grät blod.
Jag tror att jag var fem du sju o Anneli nittonår vid den här tiden. Vår mor låg på lassarettet då. Ingen av oss kom på iden att berätta detta åt någon innan vi bägge var gifta. Då
fick mamma höra det.
En gång stukade jag foten o fick ligga i sängen med kallt förband runt vristen. Då kom pappa och du in till mig med blåbärs kvistar med fulla av bär. Kommer ihåg hur skönt det känndes inom mig.
I´lekstugan bjöd vi kaffe till kassörskan o mamma en gång. Kommer inte ihåg vad vi bjöd men vet att vi brukade vara på landsvägen o skala grädde i lergropar
som bildades efter regnet när vatten avdunstade. Där lekte vi även affär. Vi plockade tex olika blomfröer o hade det som mjöl till salu.
Vi hämtade snö med pappa. (atten frös i brunnen eller brunnen
sinade på vintern.) Pappa satt en stor emaljbytta ca 30lit på kälken. Vi öste den full o sen fick vi göra snökakor med skopan ovanpå den. Han drog kälken till dörren o bar bunken in i köket. Där tinades
snön på vedspisen. Vi var ju nio stycken i familjen så det behövdes mycket vatten. Jag misstänker att det roliga jobbet med snöhämtning inte var så roligt för våra föräldrar.
En granne hade bastu o där fick vi barta varje lördag. Mamma var med mig o Lena där o tvättade oss. När vi var färdiga kom pappa med kälken o lindade oss i filtar för hemvägen. Vid den tiden kunde det vara över
fyrtiogrades kyla ute. När mamma o Anneli hade bastat färdigt gick pappa med våra bröder dit.
Kommer ihåg en gång när vi var att hämta vatten med Aslak. Brunnen var på andra sidan vägen alltså
relativt långt från bostaden. På brunnen var en ställning med en smal rund stock o i den vev. Runt stocken var en rep fast o i ändan på den hen hink. Aslak tog hinken o släppte den ner. Jag ville se hinkens färd
ner o böjde mig mot hålet. Då slog den rullande veven mig i skallen. Lyckligtvis var hinken tom annars hade kanske huvudet delats i bitar för veven var av järn. Jag kommer inte alls ihåg om jag han se något av hinkens
väg ner men jag lärde mig att hålla avstånd mellan veven o mitt huvud eftersom veven var så argsint.
Troligtvis klätrade vi upp på vinden ganska ofta men minnet har fastnat på en visit dit. Aslak gick upp först sen me kaksi. När vi kom upp så hade brorsan försvunnit. Det synter bara lakan på tork. Nå plötsligt hörde vi en röst som talade om att han var spöke. Rädslan högg tag i mig men efter lite mera prat kom spöken fram från lakansrader med erkännandet att det var han Aslak. Ändå slpäpte inte rädslan helt.
Du Lena var större äldre av oss två. Min trygghet när vi var
med andra. Påhittig och alltid redo att hjälpa mig om det behövdes. Lika redo att slåss med mig o dra mig i håret, men då fick även du alltid samma behandling tillbaka. Om någon försökte skilja oss åt
så vände vi oss tillsammans mot denna skiljedomare.
När du var fem år gammal tog du mig med att se en teaterspel och fick släpa mig därifrån runt -30graders kyla hem med sprk när jag inte årkade
gå. Jag var en tre åring och hem var det 3 - 4 km. Hemma fick du stryk för att du hade tagit mig med, men du skyllde inte på mig eller var arg för att jag hade velat förlja med. Jag fick lunginflamation. Jag skyllde inte
heller på dig för det.
Ibland gjorde vi utflykt till forsstranden, hela familjen. Då kokades kaffe o te på öppen eld. De utflykterna har alltid varit bland dom allra bästa barndomsminnen jag har.
En
bärplockningstur kommer jag ihåg men bara lite av den. Det var härligt att få lägga bär på smörgås (vid den tiden hade vi inget pålägg. Endast lite paketmargarin. Mamma var med o ett par grannar också.
Lena o Aslak, ni försökte lära mig att simma också. Jag fick simma innan jag kunde, eller i alla fall flyta mellan ett par korkskivor upp o ner. Alltså benen upp i luften o huvudet under vatten. Brorsan greppa
dock tag i mig o drog upp mig. Ni fick lirka en stund med mig innan jag gick med på att försöka igen. Andra gången satt ni korkskivorna så att de var från axlarna neråt runt om mig. Sen lyftes jag in i bäcken igen.
Den här gången flöt jag på rygg. Rädslan kom under bron men då kom Aslak igen o tog tag i mig innan jag hamnade mera neråt mot forsen lutande ström. De här simövningarna berättade vi inte
heller hemma.
På julafton fick vi redan mitt på dagen ett paket var. Tomtenissen kom med dom. Han slängde paketerna från dörrspringan så vi hann se den röda luvan men inget annat. Vi kunde rusa till dörren
men han var borta redan. En gång såg vi mamma o hon sa att hon ville se vad det var för liv där. Vi berättade naturligtvis om tomten.
Aslak hade burit in ved när han var fem år gammal o frågat: varför
måste jag för alltid bära ved?
En gång när han hämtade mjölk från grannen. (Då fanns ingen mjölk att köpa från i affär.) Då lämnade han en tom 5lit hink dit o tog
den fylla hinken med sig. Vägen var halkig o han hade sparken med sig. Han hade hittat på att sätta hinken framför sparken. Han hade lyckats hålla hinken upprätt. Kommer inte ihåg ven hade sett det inte heller om
han hade haft den framför sparken hela vägen.
Vet inte om han gick iskolan än men han hade sett när grannens katt hade smitit in hos oss o snabbat åt sig en köttbit som vär ämnat till middagen. (Vid den
tiden var det brist på allting och inte minst på mat så det hade naturligtvis förargat honom när en välkommen köttmiddag uteblev. Köttbiten hade väl varit runt halvt kg. Den skulle ha räckt till oss
alla) Dagen därpå hade han fått fast katten o burit den till ett vattenhål där (vintertid) Han hade sen berättat hemma att han tryckte ner katten under isen o höll den där tills det inte kom upp luftbubblor mer.
Jag var troligen fem år. Vi grannens Sisko o jag gick på vägen, när lastbil körde förbi o hade en hyvel i släp. Vi den tiden fanns det bara sådana man kopplade bakon bilen med kedjor. Sisko sa att vi
hoppar på o åker med. Vi sprang men jag som var ett år äldre kunde inte springa lika fort som hon. Hon hann hoppa på på sista järnet vid ramen. Jag forsatte att springa men just då sprang Siskos mamma ut o ´vifta
på händerna åt föraren så han stannade. Vi fick all världens utskällning från dom bägge två. Det känndes nedrigt. Jag hade inte klarat av det, bara det var väldigt illa, o sen fick ja utskällning
också. Vid den tiden kördes inte bilarna så fort o allra helst inte med väghyveln i släp.
En gång hade Siskos stora syster Lahja varit in till mamma o ljugit ihop om mig något jag inte hade gjjort (kommer
inte ihåg vad). När jag kom hem så frågade mamma inget utan gav bara stryk med risknippe.
I den bostaden fanns en bagugn. Vet inte om mamma bakade i den men den användes att värma upp huset. Framför den fick
jag ibland sitta i en hög barnstol när jag kom in o var iskall. Bakom ryggen på bakugnen var vedspis och den delen av rummet används som kök. På bakugnsidan var sängarna. Mellan duppla våningsängar var
härlig stor lekyta i mitt minne. Enligt mammas minne var det en smal gång som man nästan fick gå sidleds när man bäddade sängarna. Mamma o pappa hade sina sängar brevid varandra. Det fanns ett annat rum till
som var litet med plats för en säng o vid jultid plats för julgran o lite till. Julafton firades där men annars fick Anneli vår äldsta syster bo där.
Siellä karistamolla oli leivinuuni ja hella selät vastakkain. Joskus kun tulin sisälle pälelluksissa niin sain istua siinä korkeassa lapsen tuolissa leivinuunin edessä ja lämmitellä.
Kommer ihåg
när vi båda sög på fingrar. Du dina två fingrar o jag min tumme. Någonting hade nog orsakat missnöje men vad det kommer jag inte ihåg. I alla fall du hade fingrarna i munnen o jag smällde på din hand.
Då böjde du dig över pottan o ner rann blod. I pottan fanns piss som färgades ljusröd. Det såg ut som om du hade blött halva pottan full. Antagligen skadade dina fingrar gommen.
Tjänstebostad
Flytten till Niemenpää till pappas tjänstebosta skedde i september 1951.
Strömmen kom fortfarande flera år från Sverige. Avbrotten var många. Det var väldigt spännande o roligt att sitta vid radion o lyssna Topeliuz sagor men mitt i alltet kunde strömmen gå. Även om inte strömmen
gick så kunde långvåg strejka o kortvåg var ändå sämre om jag kommer ihåg rätt. När ulavåg började höras så vart allt bättre men det skedde först när jag
var i tonåren.
Maten köptes mot kuponger ända tills jag var 11år gammal. Lite lättnader på andra varor blev det under tiden. Jag måste ha varit ca 7-8år när Lena o jag skulle gå till affären
o köpa tyg för att sy dockkläder. Till slut fick vi göra det. (Jag antar att mamma var säker på att vi inte skulle få köpa eftersom tyget vi ville köpa var ämnat för babykläder o därmed bristvara,).
I affären talade Lena om vad vi ville ha. Affärsmannen frågade vad vi behövde det till så sa Lena: Det är mamma som behöver. Då fick vi köpa. Mamma blev nog inte så glad när hon hörde det antar
jag.
I Niemenpää var det gott om lekkamrater i vår ålder. På sommaren efter flytten dit var vi en del ungar som ville sova i grannens lekstuga. Det var spännande tanke. Sent på kvällen högg hemlängtan
tag i mig, så jag ville avbryta o gå hem. Lena följde med men väl hemm, så där knappt hundra meter, hade föräldrarna lagt sig o dörren var låst. Jag tänkte knacka i förnstret men det fick jag
inte för Lena sa att jag inte fick. Då såg vi att fönstret på vindskammaren var inte stängt helt o dessutom låg en 2 tum 4 mot väggen som räckte nästan till fönstret. Hon sa att jag fick gå den
vägen eller sova i lekstugan som var tänkt i början. Efter att ha övervägt allternativen en stund så började jag klättra. Det gick ganska bra men väl framme vid fönstret blev det svårt för jag skulle
dra fönsterbågen mot mig o förbi mig samtidigt som jag höll mig kvar på plankan med andra handen. Till slut lyckades jag o tog mig in. Lena väntade nere utanför med min kudde. Jag var o tog emot min älskade kudde o
låste efter mig. Sen kunde jag lägga mig i min egen säng. Lena gick tillbaka till lekstugan. På morgonen undrade mamma hur jag kunde vara hemma. Jag berättade hur. Plankan var där på grund av att allt var inte klart i
huset än. Jag fick veta att den var inte där för klättring. Den var 5e 5+ meter lång.
Allt detta o säkert mycket med gjorde du för min skull fast jag kommer bara ihåg när jag hjälpte dig. Du hade konståkningsskridskor o råkade ramla o skada ena handleden illa. Då tog jag av dig skridskor o satt på dig skorna. Sen fick du sitta i sparken så jag kunde ta dig hem. Handleden fick gömma sig i gipspaket flera vekcor.
Vår syskonkärlek till varandra visade sig allt emellanåt som krig där man drog varandra i håret o naturligt vis som ömsesidig gråt också. Men om någon utomstående försökte skilja oss åt så var vi plötsligt på samma sida mot den tredje.
Under tonårstiden var vi ofta till Pallafjäll (bussen gick från Muonio kl 5.00) skidturer men mest av allt för att klättra upp o sen få åka ner en riktig backe. Jag var troligen
runt tio år när det blev hiss att åka upp med. Den var en vajer som åkte upp o ner. Hissen hade en liten koja som motorskydd. För att kunna åka med den så fick man lösa ut ett bälte för halv eller heldag.
I det bältet var en snörbit fast o i ändan på denna en rörbit med en skåra som passade presis för vajern. När man hakade rörbiten i vajern drogs den ju lite i vinkel o låstes på så sätt
så att den släpade en upp på topp. När ingen åkte i vajern så låg den på backen och fortsatte att åka upp o ner. Om man var den första som åkte så fick man lyfta upp vajern med höger
hand o lägga rörbiten i. Det var tungt att lyfta upp den o sen längre upp så låg den ändå i backen vilket gjorde det jobbigt att vara först. I sådana fall var det bättre att låta någon stor
människa åka före. Det hände ibland att man råkade ramla omkull. Det brydde sig hissen inte om utan fortsatte som vanligt. Väl uppe så slog rörbiten på ett hinder o lossnade av sig självt.
Pallasfjäll
var ju redan då en turistort. Där fanns hotell. När hissen tog matrast mitt på dagen så brukade vi gå innanför dörren i hotellet o ätä medhavda smörgåsar. På kvällsidan åkte
vi buss igen. Det var ca en timmes resa. Avståndet var nog ca tre mil. Vid den tiden var vägen som den var o bilarna kunde inte köra fort.
Kommer ihåg en rolig berättelse från en Muoniobo. Han hade varit med cyckel på väg mot Muonio ca en två mil ifrån när bussen hade kommit bakifrån o stannat. Föraren hade erbjudit honom att åka med. Han hade bara sagt nej för han hade brottom. Då åkte bussen o han fortsatte att cyckla. Några km från Muonio passerade han bussen som hade fått något fel o inte kunnat fortsätta. Så cycklisten som hade bråttom hade kommit fram före bussen. Det var vanligt att sådant hände av olika oraker. En gång var jag på väg hem fr Muonio med bussen. Det var över 40 graders kyla. Bussen var tvungen att stanna över en timme plötsligt o varmköra motorn. Det var iskallt inne o samtidigt vara rädd om jag hinner till svenska bussen i Pello. När jag äntligen kunde hoppa av så gick jag så fort jag kunde till svenska sidan ca 1km o hann precis. Bussen var just i startgroparna.
Oräkneliga var våra simturer, både lovliga o olovliga. Tex efter maten skulle man vänta minst en timme innan man fick hoppa i. Man var dock inte tvungen att tala om vart man gick så därför gick en timme på fem minuter ibland. En sommar började vi simma redan när isen gick. Då fick man stå o vänta tills det blev en lucka på isflakar så man kunde göra en liten runda. Sen när det blev helt isfritt så simmade vi varje dag o oftast flera gånger om dagen. En höst var vi några stycken som skulle simma varje morgon innan vi gick till skolan. Det gjorde vi och sen sista simmturen den hösten blev 1 okt. Då fick vi trampa sönder isen på stranden för att kunna ta oss till djupet. Det var lite kallt men man simmade inte långt. Alla var nöjda o ingen fortsatte efter det.
Gemensamma fisketurer gjorde vi många under sommaren. Vad äldre jag blev desstå oftare fick jag fiska ensam förutom en sommar. Aslak hade förlovat sig då. Hela den sommaren var vi alla kvälla, som var möjliga, ute på fiske. Mamma sa att vi får rensa fisken själva. Därför bestämde vi i förväg hur många fiskar vi skulle rensa. När vi hade fått det antalet så rodde vi iland. Dom som skulle rökas var lätta att rensa. Dom andra fick vi rensa helt. Det var inte roligt att fjälla aborre, inte gädda heller. Aslak hade gjort ett rökeri utav en fiskegagge av trä. Man fick vara extremt försiktig med eldningen. Men den höll hela sommaren igenom. Oftast rökte vi med pytte-eld av kottar.
Vi hade metmaskar på potatislandet. Ingen annan hade sådana i Muonio. Regionsjägmästaren före pappa hade tagit dom dit från södra Finland. Dom
verkade trivas bra där. Aslak sålde Maskar o möjligen Erik före honom men det vet jag inte. Sen lämnade Aslak maskodlingen till Lena o mig. Vi sålde först små maskar till halva priset till Aslak sa att om vi säljer
bort de små så kan maskarna ta slut. Efter det hade vi pris per mask stor som liten.
Jag var nog så där tio år gammal när jag kom på att anorna skidtävling. Erik var väldit sportintresserad
så han lovade fixa domare o tidtagare. Han hjälpte mig även att göra spåret. Han pratade med en av sina sportvänner. Då var de två. Själv fick jag en skolkompis med mig att gå med en lista o samla pengar
att köpa vinster med. På ett ställe där mannen också var hemma fick vi en predikan hur han hade kunnat åka sidor utan påkaler. Hans hustru försökte stoppa honom men det lyckades hon inte med. Det var det
enda ställe vi inte fick ett enda penni. Tills slut hade vi såpass att vi kunde köpa små vinster. Vi hade tre vinster till varje grupp. Åldersindelning. När tävlingsdagen kom så var det fint väder o lagom kallt.
Våra domare ledare bägge nittonåringar tog o skrev upp tiden för varje tävlande o sen ordnade dom i från den bästa till den sämsta i varje grupp. Jag tävlade också men som vanligt fick jag inte skidorna
att samarbeta med mig. Ändå tyckte jag att det var roligt att åka. Dessutom brukade jag vara ute på en kort tur o sen rusa in o öppna radion o lyssna för så gjorde min storebror. Skillnaden var att jag lyssnade vad som
helst en stund men när Erik gjorde det så var det alltid någonting i sportväg.
Affär hade jag också en sommar. Vi hade utedass men den hade aldrig används. Sitsen fick bli disken i affären. Jag köpte med
en kompis lite karameller tex lakritsstänger pipor osv samt lite andra karameller. När vi betalade i affären 5 penni av något så tog vi 6 el 7 penni när vi sålde. Vi hade affären öppen på kvällen när
de andra affärerna hade stängt sitt. Slutresultatet var vi nöjda med. Vi fick vinst men hur mycket har inget minne av.. Ingen kund tyckte illa om våra priser fast de mycket väl kände till vad de andra affärerna tog. De fick
ju köpa på kvällen.
Troligen var jag mellan 10-14 år år gammal när Erik tog mig med på motorcyckel. Det var härligt. Vi kom dock inte långt när flygande polis stoppade oss. Dom frågade
min ålder. Jag talade om det. ( Jag tror att gränsen gick på 10 år som Erik hade fått ha som passaserare) Erik sa åt mig att gå tillbaka hem. Jag började gå o efter en stund hemma kom Erik också. Han
frågade varför jag hade sagt min ålder. Dom frågade ju. Han sa att om jag inte hade sagt rätta åldern så hade han inte fått böter. Ja men det visste jag inte o dessutom så ville jag inte ljuga. Var säkert
inte roligt åt honom men han skyllde inte på mig.
När jag var 16 år gammal, skaffade jag en övningskörningskort för Eriks motorcyckel Jawa 125 kubik. Jag fick använda den för han köpte en annan 350
kubik men märket kommer jag inte ihåg. Han tänkte sälja den när han fick köpare. Den var alla tiders att köra. I mitt tycke hittade han köpare alldeles för fort men jag är tacksam för det jag hann köra
med den.
Nu för tiden, när jag tittar på spegeln, är jag ytterst tacksam för alla de bråk vi hade som barn där håret var inblandad, för nu kan ingen enda en ruska mig i håret.
Under
första vintern i tjänstebostaden fick jag skridskor. Dom fästes med remmarna i skorna.
Just då var jag den yngsta i Muonio som hade sådana. De större barnen som hade skridskor hade högre mellanrum mellan skon o isen.
Mina skridskor hade väldigt litet mellanrum. Det kändes fantastiskt att åka med dom. En gång kom det någon vuxen som tog bild på mig o mitt åkande. Jag fick aldrig se detta kort men det var inte viktigt heller.
Då fanns inte skridskobana på land uten det skottades på isen. Långt senare gjordes skridskobana vid realskolan. (Jag tror att det fjordes först när jag också gick där. Men är inte säker) Oftast fick pojkarna skotta den på rasterna. Ofta var man där på kvällarna o sondagarna. Många av sporttimmar fick vi också vara där, liksom skidåkning var det vinterns sportlektioner.
Niemenpäässä ´oli talvella lumiaita tien vieressä ja sen päällä oli mukava harjoitella tasapainossa kävelyä koska ei käynyt mitenkään jos sattui tipahtamaan. Lunta oli aina paljon. Kerran kuitenkin onnistuin tipahtamaan niin että lipsahti jalat yksi kummallekin puolelle. Sinä päivänä en sen enempää tuntenut tarvitsevani tasapainoilua.
Lenalla ja minulla oli yhteinen kahden hengen teltta. Sen me aina joskus panimme pystyyn pihalle ja sitten siellä vietimme leirielämää.